Bostäder till trångbodda barnfamiljer, våldsutsatta och andra med stora behov?

Dagens bostadsbrist skapar tillräckliga problem. Tänk er då hur det kommer se ut efter några år med ytterst få nybyggda bostäder...

Kostnaderna för bostadsbristen kommer att märkas på samhällsekonomin när företag inte får tag på arbetskraft till nya investeringar, men priset för bostadsbristen slår hårdast mot dem som redan har det tuffast. Finns det sätt att minska de problemen?

När nybyggandet av bostäder nu rasar förvärras bostadsbristen: redan idag har de flesta växande kommuner bostadsbrist. Och det skapar särskilt stora problem för utsatta grupper:

• Våldsutsatta kvinnor som inte hittar ny bostad riskerar tvingas stanna hos mannen som misshandlar dem.

• Många barnfamiljer har idag svårt att få en bostad som passar. Det resulterar i sämre skolresultat för barnen, sämre framtidstro och ökad risk för utslagning och kriminalitet. (Oavsett vad man tycker om förslagen påpekar forskarna i denna SNS-rapport följderna för barnen som växer upp i trångboddhet i utsatta områden).

• Bostadsbristen, tillsammans med bland annat bolånetaket gör det nästan omöjligt för många unga (studenter eller familjer) att köpa boende, och de nya hyreslägenheter som byggs är för dyra.

Uteblivet bostadsbyggande hotar dessutom nyindustrialiseringen och det lyft som norra Sverige skulle kunna få. Utan bostäder i de växande industriorterna riskeras fly-in/fly-out-lösningar för att hitta arbetskraft till företagen och därmed går kommunerna miste om den inflyttning de behöver. Eftersom satsningarna i norr är avgörande för att Sverige ska klara klimatmålen gör detta att det blir svårare att klara klimatkrisen.

(Skälen till bostadskrisen skrev jag om i nyhetsbrevet i mars, det kan du läsa här.)

Det märkligaste med exemplen ovan är att det i samtliga finns efterfrågan på bostäder nu och i framtiden.

• Även om vi kan hoppas att ingen kvinna (eller man) tvingas fly från en partner som misshandlar dem så kommer det likväl att hända även i framtiden. Och i de fallen har samhället tagit på sig ett ansvar för att hjälpa dessa kvinnor och män. Läs gärna SKRs råd till kommuner och andra aktörer här.

• Större lägenheter med rimliga hyror är egentligen inte en olönsam affär, på de flesta orter skulle alla sådana lägenheter hyras ut omedelbart och över hela sin livstid är dessa bostäder väldigt lönsamma.

• Unga familjer och studenter har inte dåliga förutsättningar att efterfråga en bostad, och det går att bygga studentbostäder med relativt låga hyror - sådana exempel finns i nästan alla studentstäder.

• De enorma satsningarna i norra Sverige sker redan nu och kommer utökas ännu mer framöver. Även om dessa lägenheter “bara” skulle behövas i 25 år är det inte svårt att räkna hem byggena.

Problemet är orden “framöver”, “i framtiden” och “livstid”. För även om de flesta är övertygade om att behoven står sig på sikt så måste en kalkyl för nybyggda bostäder ta hänsyn till risken. Och risken är alltid större för vad som ska hända i framtiden; som alla vet är det särskilt svårt att förutspå framtiden… Och risk kostar pengar och skjuter på investeringsbeslut när läget är ostadigt.

Men tänk om det fanns ett sätt att investera kapital idag i bostäder, för att i framtiden få tillbaka investeringen när hyrorna väl börjar ticka in, när nya invånare flyttar in i kommuner i norra Sverige, när kommunerna söker en bostad för en våldsutsatt kvinna (eller man)? Normalt skulle somliga hävda att det är just det som är poängen med en investering, men på bostadsmarknaden är obalansen så extremt skev mellan när kostnaderna uppstår och när intäkterna börjar strömma in. Det bidrar - tillsammans med mycket annat - att problemen är extra stora på byggmarknaden när det råder så mycket osäkerhet som det gör idag.

Jag är dock helt övertygad om att det går att hitta ersättningsmodeller, långsiktiga avtal och andra lösningar som gör att exempelvis riskkapital ser potentialen i bostadslösningar som särskilt syftar till att lösa behov för de som har störst behov.

Jag tror helt enkelt att en mellanhand med allmännyttigt intresse kan lyckas där andra misslyckas. Genom att ta risk idag skapas affärer som annars inte blir av och eftersom kommuner alltid behöver försöka undvika kostnader idag - men kan vara generösa med att avstå en del av framtida intäkter borde det gå att kombinera med fastighetsägare (och finansiärer) som är intresserade av framtida intäkter.

Om några år kommer efterfrågan på bostäder vara ännu större - och bristen ännu större. Bostadsbristen förvärrar kommunala problem både idag och i framtiden - men de saknar verktyg för att lösa dem. Kommunerna vill markanvisa till fastighetsägare som löser problem - men få håller vad de lovar och kommunerna har inga garantier för deras löften.

Några pusselbitar i en sådan lösning tror jag är följande:

• Genom att idag teckna avtal om ett antal eller alla lägenheter i en nybyggd byggnad underlättas kalkylen, trots oklarheter kring framtida hyressättning. Sådana avtal kan både tecknas av kommunen eller av ideella aktörer för personer eller familjer med särskilda behov.

• Genom en nationell bostadskö för särskilda behov vet fastighetsägaren att deras satsning på billigare boende inte urholkar marknadsförutsättningarna, utan går till de personer som har störst behov.

• En nationella bostadskö gör det lättare att samordna nationella behov - även mellan fastighetsägare på olika orter.

Så vem ska se till att en nationell bostadskö fungerar?

Ja, inte bör det vara staten. De kommuner som idag har en oberoende bostadskö är populära bland både bostadssökande och fastighetsägare och har både teknik och förmåga att agera nationellt. Men det krävs samordning och förmodligen en del pusslande mellan behov och utbud.

Problemen är på riktigt. Möjligheterna finns. Kan vi skapa verktygen?

Vill du fundera vidare så är jag tacksam om du hör av dig på adressen nedan!

I övrigt hoppas jag du får en trevlig sommar!

/ Björn Sundin
Föreläsare, författare och rådgivare
Ta kontakt på bjorn@bjornsundin.se